ALLT OM MIN MAMMA

Belönad med regipriset i Cannes 1999

Intressant länk om Allt om min mamma. Klicka här!

Innehållsförteckning:

Synopsis 

Om filmen

Filmteamet

Rollista

Synopsis

[Synopsis, Om filmen, Filmteamet, Rollista, Produktionsteam]

"Jag har alltid varit beroende av främlingars godhet" 

- Huma Rojo i filmen 
Manuela är en ensamstående mor i 30-årsåldern med en sextonårig son, 
Esteban. Hon arbetar på ett sjukhus i Madrid, dit hon flyttat från 
Barcelona när sonen föddes. 
Esteban, som drömmer om att bli författare, håller på med att skriva en 
berättelse om sin mor, inspirerad av filmklassikern "Allt om Eva", som han 
sett på TV. 
Manuela avslöjar för sonen att hon i yngre dar i en amatöruppsättning 
spelat Blanche DuBois i "Linje Lusta" och att hennes dåvarande man (som 
Esteban aldrig träffat) gestaltade Stanley Kowalski. 
Nu råkar "Linje Lusta" ges på en teater i Madrid med den berömda stjärnan 
Huma Rojo som Blanche. Esteban får i present på sin 17-årsdag gå på denna 
pjäs tillsammans med sin mamma. 
Efter föreställningen vill Esteban ha Rojos autograf och rusar efter 
hennes bil i ösregnet. Inför den skräckslagna Manuelas ögon blir han 
överkörd av en annan bil och dör samma natt på det sjukhus där hon 
arbetar...

Om filmen

[Synopsis, Om filmen, Filmteamet, Rollista, Produktionsteam]

"Ett screwball drama" 
Almodóvar om sin hittills största triumf "Allt om min mamma" 
Efter att ha fullbordat inspelningen av "Min hemlighets blomma", gjorde 
jag lite anteckningar beträffande rollfiguren Manuela, sköterskan som 
förekommer i filmens början. Hon var en alldeles vanlig kvinna, som i ett 
rollspel (under ett seminarium om krishantering) förvandlades till en sann 
aktris och som var väsentligt bättre på att spela än de deltagande 
läkarna. 
Mitt första uppslag var att göra en film om hur vissa människor, som inte 
är yrkesskådespelare, ändå har förmågan att övertygande spela teater. 
Jag minns att jag som barn iakttog denna egenskap hos en del kvinnor i min 
släkt. De kunde bluffa mer - och bättre - än männen. Genom sina lögner 
lyckades de undvika mången tragisk situation i vardagen. 
För fyrtio år sedan när jag bodde i La Mancha, var detta en sträng och 
machodominerad trakt. Mannen regerade familjen från sin upphöjda position 
i fåtöljen. Under tiden var det kvinnorna, som i all tysthet löste 
problemen. Ibland var de tvungna att ljuga för att lyckas i sitt uppsåt. 
(Är detta skälet till att Garcia Lorca hävdat att Spanien alltid varit ett 
land befolkat av stora skådespelerskor?). 
I denna machokultur - som minnet från barndomen kanske förstorat en aning 
- ljög och bluffade kvinnorna och på så vis flöt vardagslivet 
friktionsfritt, utan att männen upptäckte eller hindrade detta beteende. 
Förutom att det var alldeles nödvändigt, rörde sig detta också om ett 
lysande skådespel. Det första "skådespelet", som jag bevittnade, var en 
grupp kvinnor som samtalade på en veranda. 
Jag var naturligtvis inte medveten om det då, men detta skulle bli ett 
ämne i min trettonde film [ALLT OM MIN MAMMA], nämligen kvinnors förmåga 
att låtsas, att bluffa. 
Ett annat ämne i filmen skulle bli det sårade moderskapet och den spontana 
solidariteten kvinnor emellan. 
"Jag har alltid varit beroende av främlingars godhet", lyder Blanche 
DuBois slutreplik [i Tennessee Williams moderna pjäsklassiker "Linje 
Lusta"]. 
I min nya film är kvinnorna de goda främlingarna. 
Titeln ALLT OM MIN MAMMA härstammar från Joseph L. Mankiewicz' film "Allt 
om Eva". Den handlar om kvinnor och skådespelerskor. Kvinnor som avger 
bekännelser och ljuger för varandra i teaterns sminkloger (en motsvarighet 
till min barndoms veranda). 
Tre eller fyra kvinnor, som samtalar med varandra, representerar för mig 
livets ursprung, men också fantasins och berättandets ursprung. 
I "Allt om Eva" betyder männen inte särskilt mycket, utom George Sanders i 
rollen som den vitrioldrypande kritikern. Sanders är lysande, men jag 
tycker att han är en asexuell skådespelare. Hans roll kunde lika gärna ha 
spelats av en kvinna i den filmen. 
Kvinnor och aktriser är inte bara temat i ALLT OM MIN MAMMA, utan filmen 
är också tillägnad dem. I synnerhet de aktriser, som någon gång själva 
gestaltat aktriser på vita duken. 
Jag har alltid varit tilltalad av filmer, som porträtterar just filmens 
värld. Jag menar inte de, som handlar om filmens språk utan om de som 
handlar om skådespelare, regissörer, manusförfattare, producenter, 
stylister, sminkörer, statister, imitatörer etc. 
Jag tycker om filmer, vars handling är själva filmen och människorna bakom 
kulisserna i all sin prakt och sitt elände. Jag är alldeles särskilt 
lockad av filmer om aktriser. 
ALLT OM MIN MAMMA tillägnas tre, vilka gripit mig mest: Gena Rowlands i 
"Premiärkvällen", Bette Davis i "Allt om Eva" och Romy Schneider i 
"L'important c'est d'aimer" [ej visad hos oss]. 
Jag kunde ha gjort en längre dedikation och räknat upp andra aktriser, som 
spelat aktriser på vita duken: 
Gloria Swanson i "Sunset Boulevard", Judy Garland i "En stjärna föds", 
Lana Turner i "Illusionernas stad" och "Den stora lögnen", Ava Gardner i 
"Barfotagrevinnan", Fassbinders "Veronika Voss längtan", Julianne Moore i 
"Vanja på 42:a gatan", Valentina Cortese i "Dag som natt", Maggie Smith i 
"California Suite", Geraldine Page som Alexandra del Lago i "Ungdoms ljuva 
fågel" [efter en pjäs av Tennessee Williams]. 
Vidare Karen Black, som bokstavligen blir nedtrampad av beundrare 
(statister, precis som hon, vilka skall skapa stämning på en biopremiär) i 
"Gräshopporna", Jean Hagen, den bedårande talfilmsdebutanten i "Singin' in 
the Rain", till och med Kim Basinger som prostituerar sig som en Veronica 
Lake-kopia i "L. A. konfidentiellt", "Fedora" med ett manus av mästaren 
Billy Wilder, Minnellis "2 veckor i en annan stad". Godards "Föraktet" 
[med Brigitte Bardot], Anita Ekberg i "Det ljuva livet". 
Jag kunde också tillägna filmen alla aktriserna i Gregory La Cavas 
"Förbjuden ingång" ["Stage Door" med bl a Katharine Hepburn, Ginger 
Rogers] etc etc. 
Och för att nu bara nämna några filmer i kategorin 'camp': "Dockornas 
dal", Robert Aldrichs "Vad hände den natten?" ["The Legend of Lylah 
Clare"] med Kim Novak, Paul Morriseys "Heat", Carrol Baker i "Blonda 
bombnedslaget" [i original "Harlow", dvs historien om stjärnan Jean 
Harlow], Faye Dunaway i "Mommie Dearest" [om Joan Crawford] och många 
andra, som jag förmodligen glömt att citera. 

Om La Agrados monolog 
Monologen grundas på ordet. På flera ord framsagda av samma person utan 
att bli avbruten av någon annan rollfigur. Den hör mer hemma på en scen, 
vilket har att göra med att teatern är en äldre konstform än filmen. För 
mig är monologens motsvarighet inom filmen närbilden, med eller utan 
dialog. Den är ett kraftfullt vapen, men också ett farligt redskap, 
eftersom den inte medger några falska tonfall. 
Agrados monolog återges inte i närbild, åtminstone inte hela tiden, men 
den sker i jag-form. Medan Manuela tar hand om syster Rosa, tar Agrado 
hand om Huma Rojo och hennes älskarinna Nina Cruz. Nina är heroinist, 
vilket utgör en ren tortyr för Huma och en ständig fara för att 
föreställningen inte skall kunna slutföras. 
En eftermiddag medan Agrado sköter om Humas loge, får hon ett samtal från 
skådespelerskan. En kvart återstår innan ridån skall gå upp, men varken 
Huma eller Nina kan gå ut på scenen. De befinner sig på ett sjukhus och 
föreställningen måste ställas in. 
Agrado är den som får tillkännage beskedet inför publiken, som håller på 
att fylla salongen. Hon har alltid drömt om att få stå på en scen och nu 
ser hon sin chans... 
Först är hon stel av skräck. Hon fångas av strålkastarskenet likt en 
insekt i en vit cirkel. Det är en hisnande och berusande känsla. Publiken 
börjar undra vad "den där varelsen" har på scenen att göra. 
Det tar bara några sekunder för Agrado att klargöra situationen. 
Föreställningen är inställd på grund av att de två huvudrollsinnehavarna 
hastigt insjuknat. Men om någon skulle vilja stanna kvar (de övriga får 
pengarna tillbaka), så lovar hon att underhålla publiken genom att berätta 
sitt livs historia. 
Detta meddelande möts av häpnad, mummel och gapskratt. Bara några få 
lämnar salongen. Agrado blir allt djärvare och bestämmer sig för att 
berätta allt. "Jag kallas La Agrado [av det spanska verbet för 'behaga'], 
därför att jag alltid försökt behaga mina medmänniskor..." 
För många år sedan hörde jag att något liknande inträffat i verkligheten 
på en teaterscen och sedan dess har jag velat återge en dylik episod i 
någon av mina filmer. 
Skådespelerskan Lola Membibres i Argentina råkade ut för en liknande 
händelse. Teaterns elektriska system hade gått sönder och när hon skulle 
göra sin entré, låg hela salongen i mörker. Det återstod inget annat än 
att ställa in (eller kanske ändå inte?). 
Membibres, som inte brukade tappa fattningen i första taget, bestämde sig 
för att hon - från en scen som endast var upplyst av några stearinljus - 
skulle meddela publiken följande: "...naturligtvis får ni pengarna 
tillbaka. Men eftersom ni i alla fall befinner er är, skulle jag vilja be 
er att stanna kvar. För er som följer min uppmaning, lovar jag att berätta 
mitt livs historia." 
Ingen i salongen rörde på sig. Och skådespelerskan började tala. Den 
aftonen gav Miss Lola Membibres sitt livs föreställning, vilken årtionden 
senare inspirerade till en av de roligaste scenerna i ALLT OM MIN MAMMA. 

Om Cecilia Roths återkomst 
Senast jag arbetade med Cecilia Roth var för tretton år sedan [i "Vad har 
jag gjort för att förtjäna detta?"]. 
Cecilia har mognat och blivit en gigant inom sin konstart. Hon har 
omärkligt och gradvis förfinat sin teknik. Det är vad som sker med 
perfektion, man lägger inte märke till det. Kanterna slipas av, allt bara 
flyter. Vi tycker att det är något naturligt, även om vi innerst inne vet 
att det är frågan om ett under. 
För mig är det största skådespelet att se en kvinna gråta. Och då menar 
jag när en skådespelerska gör det. 
Jag medger att jag haft tur, som haft tillgång till de allra bästa, som 
gråtit för mig: Carmen Maura, Marisa Paredes, Victoria Abril, Chus 
Lampreave, Penélope Cruz, Kiti Manver, Verónica Forqué, Angela Molina, 
Julieta Serrano... 
Alla har gråtit på olika vis, inte bara därför att filmerna varit olika, 
utan därför att tårar alltid är unika. Det finns inga ljud, som är så 
personliga som gråt och skratt. 
I filmen ALLT OM MIN MAMMA får Cecilia också bjuda på tårar i alla dess 
former. 
Om det funnes en sådan term (likt 'screwball comedy' när det gäller galna 
komedier), skulle man kunna kategorisera ALLT OM MIN MAMMA som ett 
'screwball drama'. 
I motsats till denna känsla av 'screwball drama', bestämde jag mig för att 
spelet under repetitionerna skulle vara så återhållet - ja nästan avskalat 
- som möjligt. Denna magnifika ensemble av kvinnor antog utmaningen 
direkt. 
För Cecilia var utmaningen ännu större. Hennes rollfigur verkar nästan 
utslocknad på grund av sonens plötsliga död. Och hon befinner sig hela 
tiden i bild. 
Jag begriper inte hur Cecilia under tre månaders inspelning kunde behärska 
sig, söka sig bortom smärtan och ändå hela tiden förmedla den till 
åskådaren. 
Cecilia i rollen som Manuela är en skådespelerska på höjden av sitt 
kunnande och det känns egendomligt att behöva säga följande. 
Som en vän påminner hon mig mycket om den unga kvinna jag lärde känna för 
tjugo år sedan: påhittig, klok, med samma förmåga att känna entusiasm, 
högljudd, omogen och neurotisk i dess mest angenäma mening, hudlös, alltid 
nära till skratt och starka känsloutbrott. 
För mig är denna skådespelerska ett fullständigt mysterium. Tretton år av 
mysterium. 
Cecilia i rollen som den skälvande Manuela, är för mig en av de mest 
gastkramande skådespelarinsatser, som jag någonsin bevittnat. 
Och hon påminner mig inte om den Cecilia jag kände på 80-talet, utan om 
någon annan. 
Jag förmodar att detta är vad som kallas skådespelarkonst. 
Fotnot: "Allt om Eva" i regi av Joseph L. Mankiewicz , belönades med sex 
Oscarstatyetter, bl a för Bästa film 1950. I rollerna bl a Bette Davis, 
Anne Baxter, George Sanders, Celeste Holm, Thelma Ritter och den då 
relativt okända Marilyn Monroe. 
Fotnot: "Linje Lusta" ("A Streetcar Named Desire"), som uruppfördes 1947 
på Broadway i regi av Elia Kazan, är Tennessee Williams mest berömda och 
mest spelade pjäs. 1951 filmatiserades pjäsen med lysande resultat också 
av Kazan. Vivien Leigh gestaltade Blanche DuBois (Oscarbelönad insats), 
Marlon Brando i sitt genombrott som Stanley Kowalski och Kim Hunter, 
Oscarbelönad för Bästa biroll som Stella. 
Det har även gjorts två amerikanska TV-produktioner av "Linje Lusta", en 
från 1984 med svenskan Ann-Margret som Blanche och en från 1995 med 
Jessica Lange i samma roll. Ifjol uruppfördes dessutom en operaversion i 
San Francisco, komponerad av André Previn med nya stjärnsopranen Renée 
Fleming som Blanche. Denna uppsättning visades i år i SVT.

Filmteamet

[Synopsis, Om filmen, Filmteamet, Rollista, Produktionsteam]
PEDRO ALMODOVAR - manus och regi 
Pedro Almodóvar (f. 1951 i Calzada de Calatrava, La Mancha) är samtidens 
främste och mest hyl­lade spanske filmskapare. 
- I Spanien är jag mer berömd än kungen, hävdar Almodóvar stolt, och 
hundra gånger mer lättåtkomlig! Folk känner på sig att de kan komma fram 
till mig på gatan och bara inleda ett samtal... 
Almodóvar växte upp (tillsammans med sin bror Agustin, som står honom 
mycket nära) i en liten landsortshåla, där han enligt egen utsago kände 
sig som "en astro­naut vid Kung Arturs hov". På ortens biograf upplevde 
han i synnerhet span­ska och amerikanska snyftare, vilka gjorde ett djupt 
och varaktigt intryck på honom. Han har bland sina favoriter särskilt 
framhållit melodramens mästare som Douglas Sirk, George Cukor och Vincente 
Minnelli. 
Då Almodóvar enligt egen utsago inte hade "någon som helst läggning för 
livet på landet", drogs han vid 16 års ålder till den pulserande 
huvudstaden Madrid. Här fick han anställning vid det spanska televerket, 
där han stannade i tio år. 
Under denna period i slutet av 60-talet deltog Almodóvar flitigt i det 
hektiska nattli­vet samt bidrog med tecknade serier och artiklar i diverse 
undergroundpublikatio­ner som "Star" och "Vibraciones". Han uppnådde också 
snabbt sitt mål att bli "den modernaste människan i Madrid". 
I början av 70-talet var Almodóvar med om att grunda den fria 
teatergruppen "Los Goliardos". När Francoepoken gick i graven 1975 började 
han utan nå­gon som helst praktisk utbildning göra experimentella filmer 
på super-8 med titlar som "Två horor eller En kärlekshistoria som slutar 
med bröllop", "Sodoms fall", "Sex kommer, sex går", "Salomé" samt 
långfilmen "Folle...folle... fólleme...Tim" ("Knulla...knulla...knulla 
mig...Tim"; 1978). 
Han framträdde också på mer eller mindre obskyra klubbar och i 
konsertlokaler med punkrockbandet "Almodóvar & McNamara": 
- Vi brukade sjunga mycket snuskiga låtar, men alltid med humor, säger 
Almodóvar. Jag tog mig aldrig på för stort allvar. Naturligtvis blev detta 
en skandal i Madrid, eftersom jag också redan på den tiden var 
filmregissör. I Spanien anses en regissör vara en mycket respektabel 
person. Jag betedde mig precis på motsatt vis och återfanns ständigt på 
tidningarnas förstasidor... 
Vidare publicerade Almodóvar pornografiska fotonoveller samt bidrog även i 
"rumsrena" publikationer som El Pais [som hade en viktig roll i hans förra 
film "Min hemlighets blomma"], Diario 16 och La Luna. I den sistnämnda 
tid­skriften började han skriva sina roande "bekännelser" under 
pseudonymen Patty Diphusa. Ett urval av dessa ar­tiklar finns nu i bokform 
- även på svenska - och har blivit en stor försäljningsfram­gång. 
1979 lyckades Almodóvar till en kostnad av endast 180.000 kronor spela in 
sin första riktiga långfilm (på 16 mm, senare uppblåst till 35 mm), "Pepi, 
Luci, Bom y otras chi­cas del montón", där han även - som i många av sina 
senare filmer - gjorde en liten ca­meoroll. Han fick snabbt kultstatus i 
spanska innekretsar, som älskade hans deka­dens, blasfemi och ohämmade 
sexualitet. 
Det dröjde dock ytterligare några år innan Almodóvar slog igenom 
utomlands, då först i USA och något senare i Europa. Idag har hans 
efternamn blivit ett vedertaget begrepp i både det spanska och engelska 
språket. 
Det stora internationella genombrottet kom 1987 med "Kvinnor på gränsen 
till nervsammanbrott", en film som erhöll ett 50-tal in- och utländska 
priser (inklusive en Oscarnominering) och slog nya kassarekord i 
hemlandet. 
Melodramen "Höga klackar" togs 1991 emot som något av en nationell 
kulturhändelse i Spanien. Efter bara 19 da­gar hade filmen slagit nya 
publikrekord, utsetts till officiellt spanskt Oscarbidrag samt nominerats 
till en Golden Globestatyett som Bästa utländska film. 
Förutom "Höga klackar" har Sandrew Metronome i Sverige även distribuerat 
"Bind mig, älska mig!", "Kika" och ifjol "Köttets lustar". 
I samband med premiären på den kritikerrosade "Köttets lustar" fritt efter 
en thrillerroman av Ruth Rendell, sade Almodóvar bland annat följande: 
- Min senaste film skiljer sig från mina tidigare. Den utgör ett led i min 
utveckling som regissör. 
- Detta tror jag är något helt naturligt. Jag vill förändras ännu mer och 
fortsätta att överraska mig själv och min omgivning. 
- Folk kommer ständigt fram till mig för att fråga när jag åter ska göra 
en vild komedi som "Kvinnor på gränsen till nervsammanbrott". 
- Jag får höra saker som "Pedro, vi vill skratta tillsammans med dig som 
vi brukade göra en gång i tiden." Jag har full förståelse för detta, men 
jag tror - eller hoppas - att jag kan vinna en ny publik med filmer som 
"Köttets lustar". 
Med sin trettonde och allra senaste film ALLT OM MIN MAMMA har Almodóvar 
firat sin karriärs kanske största triumf. 
Vid Cannesfestivalen 1999 mottogs filmen - och dess upphovsman- med långa, 
stående ovationer. Almodóvar belönades med priset för Bästa regi och 
filmen anses av en enhällig internationell kritikerkår som en av 90-talets 
höjdpunkter. "Allt om min mamma" fick också äran att nyligen inviga den 
37:e prestigefyllda New York Film Festival. 
"Pedro Almodóvars 'Allt om min mamma' är ett mästerverk, en klassiker på 
födelsedagen", skrev Gilbert Adair i 'The Independent On Sunday'. Den 
framstående filmhistorikern Philip French ansåg i 'The Sunday Times' 
följande: "Hans finaste film till dags dato". "Man vill inte att denna 
film skall ta slut", tyckte Kim Newman i 'Empire'. 
Härnäst planerar Almodóvar att filmatisera Pete Dexters roman 
"Tidningspojken" ("The Paperboy"), som inom kort utkommer på svenska. 
Bland Almodóvars franska utmärkelser kan nämnas Officier des Arts et des 
Lettres (1994), Hederslegionen (1997) samt en Heders-César (1999) för sitt 
samlade verk. 
I juni i år mottog Almodóvar - en gång den spanska filmens enfant terrible 
- av kung Juan Carlos den höga utmärkelsen La Medalla de las Artes för 
sina insatser på kulturens område. 
- När jag mottog medaljen ur kungens hand, tyckte min [83-åriga] mamma för 
första gången att jag lyckats i tillvaron! 
- Min mamma representerar de bästa egenskaperna, som jag utforskar och 
älskar hos alla mina kvinnliga rollfigurer: Självständighet och styrka. 
- Det är från henne som jag ärvt min djärvhet, min humor och min 
viljestyrka, avslutar Pedro Almodóvar. 

PEDRO ALMODOVAR - filmografi 
1979 PEPI, LUCI, BOM Y OTRAS CHICAS DEL MONTON
1982 PASSIONENS LABYRINT (Laberinto de pasiones)
1983 DUNKLA DRIFTER (Entre tinieblas)
1984 VAD HAR JAG GJORT FÖR ATT FÖRTJÄNA DET HÄR? 
(Qué he hecho yo para merecer esto?)
1986 KÄRLEKENS MATADORER (Matador)
1986 BEGÄRETS LAG (La ley del deseo)
1988 KVINNOR PÅ GRÄNSEN TILL NERVSAMMANBROTT 
(Mujeres al borde de un ataque de nervios)
1989 BIND MIG, ÄLSKA MIG! (Atamé!)
1991 HÖGA KLACKAR (Tacones lejanos)
1993 KIKA (Kika)
1995 MIN HEMLIGHETS BLOMMA (La flor de mi secreto)
1997 KÖTTETS LUSTAR (Carne tremula)
1999 ALLT OM MIN MAMMA (Todo sobre mi madre)

Fotnot: Boken "Almodóvar On Almodóvar" (red. Fréderic Strauss) har 
publicerats i en engelsk version på Faber and Faber. Dessutom finns i 
bokhandeln "Desire Unlimited: The Cinema of Pedro Almodóvar" av Paul 
Julian Smith, profes­sor i spanska vid universitetet i Cambridge.


AGUSTIN ALMODOVAR - producent 
Agustin Almodóvar (f. 1956 i Calzada de Calatrava, La Mancha), som är en 
yngre bror till Pedro Almodóvar, avlade 1979 en examen i kemi vid Madrids 
universitet. Därefter arbetade han under ett år på ett konstgalleri. 
Mellan 1982-85 undervisade han i ma­tematik, fysik och kemi för ungdomar, 
vilka råkat ut för problem i samhäl­let. Samtidigt gjorde han småroller i 
broderns filmer, t ex advokaten i "Begärets lag". 
Sedan 1985 ägnar sig Agustin Almodóvar helt åt filmen. Han driver 
tillsammans med brodern Pedro produktionsbolaget El Deseo [= begär, lust, 
åtrå], vilket även sva­rat för filmer som Antonio Campos "Tierra fria", 
Alex de la Iglesias "Accíon mutante" och "El dìa de la bestia" samt 
Mónica Lagunas "Tengo una casa". 
Agustin Almodóvar har av facktidskriften "Milimeter" utnämnts till en av 
de 50 bästa producenterna i världen. 

AFFONSO BEATO - foto 
Affonso Beato (f. 1941 i Rio de Janeiro, Brasilien) svarar för den - som 
alltid hos Almodóvar - raffinerade koloriten och ljussättningen i ALLT OM 
MIN MAMMA. 
Beato är internationellt verksam och har fotograferat mer än 30 
långfilmer, 60 dokumentärer samt ett stort antal TV-serier. 
1970 belönades Beato med ett pris i Cannes för sin insats i Glauber Rochas 
berömda film "Antonio-Das-Mortes - de dödas vän". 
Bland Beatos övriga filmer märks Gustavo Dahls "Den modige krigaren", Jane 
Morrisons "Angelitas två världar", Miguel Littins "Det förlo­vade landet" 
samt Jim McBrides båda filmer "Brottsplats New Orleans" och "Great Balls 
of Fire!". 
Affonso Beato inledde sitt samarbete med Almodóvar på filmen "Min 
hemlighets blomma" och fotograferade ifjol "Köttets lustar". 

ALBERTO IGLESIAS - musik 
Alberto Iglesias (f. 1955 i San Sebastian) studerade först piano, gitarr 
och musikteori i sin födelsestad. Senare har han fortsatt sina studier 
dels i Paris, dels i Barcelona. 
Sedan 1981 har Iglesias skrivit musik till filmer, TV-dokumentärer och 
videos. 
Iglesias är mest känd för sitt samarbete med sin baskiske landsman, 
regissören Julio Medem. Han svarade för den prisbelönade musiken till 
dennes långkörare "Kossor - en baskisk släktkrönika", "Den röda ekorren" 
och nu senast "De älskande vid Polcirkeln". 
Bland Alberto Iglesias övriga filmer märks Carlos Sauras "Skjut!", Bigas 
Lunas "I skuggan av Titanic" samt Almodóvars "Min hemlighets blomma" och 
"Köttets lustar". 

JOSE SALCEDO - klippning 
José Salcedo (f. 1949 i Ciudad Real) började sin bana inom filmbranschen 
vid mycket unga år. 1971 blev han chefsklippare och har genom åren främst 
arbetat med regissö­rer som Manuel Gutiérrez Aragón, Eloy de la Iglesia, 
Pedro Olea och Gonzalo Suárez. 
Salcedo har svarat för klippningen av samtliga Almodóvars filmer och 
erhöll pris för sina insatser i "Begärets lag" och "Kvinnor på gränsen 
till nervsammanbrott". 
Bland José Salcedos övriga filmer märks José Luis Boraus spansk-svenska 
sampro­duktion "Sabina" med bl a Angela Molina, Jon Finch och Harriet 
Andersson.

Rollista