Mitt namn är Joe

Innehållsförteckning

Produktionsuppgifter:

I rollerna:

ATT ÅTERFÅ SIN VÄRDIGHET

KEN LOACH - regi

KEN LOACH - filmografi

Pressreaktioner:

Synopsis:

Glasgow. Joe Kavanagh har varit nykter i nästan ett år och känner att hans liv håller på att ordna upp sig trots att han är arbetslös. Han basar över ett minst sagt brokigt fotbollslag som består av ungdomar vilka kommit på kant med samhället. På väg till en match, råkar Joes minibuss nästa kollidera med en bil, vars förare, distrikts sköterskan Sarah Downie, sedan lång tid tillbaka känner killarna i laget. Joe blir omgående intresserad av Sarah. För att få en anledning att träffa henne igen, erbjuder han sig - trots bristande yrkeskunskaper på detta område att måla och tapetsera om hennes lägenhet.

Källa: Svenska Filminstitutet, faktablad 24/99.

Produktionsuppgifter:

Regi: Ken Loach

Manus: Paul Laverty

Land: GB/Tys/Fra

Produktions år: 1998.

Speltid: 105 min.

I rollerna:

Ken Loachs förra film "Carlas sång" utspelades delvis i Glasgow, där Robert Carlyle gestaltade en kommunalt anställd busschafför, som senare råkar hamna i inbördeskriget Nicaragua.

I sin nu aktuella film MITT NAMN ÄR JOE har Loach valt att helt och hållet förlägga handlingen till den skotska miljonstaden. Även denna gång samarbetar han med manusförfattaren Paul Laverty, som skrev "Carlas sång".

Dagens Glasgow utgör enligt filmmakarna ett oerhört delat samhälle, där gränsen mellan överlevnad och undergång är hårfin. Det som slog Laverty är den närmast groteska skillnaden som ibland fanns mellan två kvarter, vilka bara skildes åt av en gata eller en kanal.

Innan produktionen av MITT NAMN ÄR JOE startade, ägnade sig både Loach och Laverty åt noggrann research. Härvidlag fick man stor hjälp av t ex socialarbetare, f d prostituerade och narkomaner och de som fortfarande befann sig mitt uppe i sitt missbruk.

-Jag tillbringade flera månader med att bara gå på Glasgows gator, tala med människor och höra deras livshistoria, innan jag började skriva ett enda ord, säger Paul Laverty.

-Först kom karaktärerna och därefter den historia de berättade. Medan jag bedrev research och skrev, bodde jag i (den slitna stadsdelen) Ruchill. En del av det som jag upplevde där, har på ett eller annat sätt kommit med i manuset.

-En dag när jag var ute och gick, stötte jag på en 18-årig tjej, som sålde krimskrams i en galleria i norra delen av stan.

-Hon tjänade mellan 75 och 80 pund i veckan. Flera av hennes vänner var arbetslösa eller hade uselt betalda jobb.

-Hon var full av energi och ledde en balettklass på kvällarna, men han samtidigt oroad över att aldrig komma på riktigt grön kvist och unna sig något litet extra.

-Så råkade hon nämna att en väninna hade köpt sig en bostadsrätt och körde omkring i en bil, som kostat 14.000 pund. Allt detta finansierades genom att hon langade narkotika. 'Ibland önskar jag att jag hade modet att göra detsamma', tillade hon med ett ljuvt leende........

-Detta fick mig att tänka på en väktare, som jag träffade vid ett annat tillfälle. Han var också lika frustrerad. 'Du kommer inte tro dina öron', sa han, 'men företagets vakthund får dubbelt så mycket betalt som jag.'

Ken Loach tillägger:

-Det jag beundrar särkilt hos Paul (Laverty) är hans vägran att acceptera några uppgifter i andra hand. Han går alltid till källorna.

Enligt Loach är sanningen den att förhållandena i en av Europas mest moderna tillika dynamiska städer kunde - om man bara beger sig bort från eleganta kvarteren - vara hämtade ur en 1800-talsroman av Charles Dickens eller Emile Zola.

En del områden i staden är så farliga att vistas i, att de av lokalbefolkningen döpts till "Bosnien" eller "krigszonen".

-Vi fick arbeta diskret utan att dra uppmärksamheten till oss själva, säger dekoratören Fergus Clegg. Vi ville inte att vår närvaro skulle framkalla fientliga reaktioner bland de boende i området.

Inspelningsledaren Brian Kaczinsky berättar:

-Det gällde att vara försiktig, där Ken ville filma. Hade det varit frågan om ett vanligt filmteam, hade jag från början avrått dom att vistas på en del platser, det skulle ha varit för farligt.

-Därför var det nödvändigt för oss att anlita säkerhetsvakter, som själva bodde i dessa stadsdelar och som kände till lokalbefolkningen.

-Polisen var mycket samarbetsvillig, även om dom tittade misstänksamt på några av våra skådespelare, som dom kände från tidigare!

Även när manuset till MITT NAMN ÄR JOE var klart sommaren 1997, fortsatte man diskutera med olika lokala myndighetspersoner, vilket ledde till ändringar för att allt skulle bära autenticitetens prägel.

John Hamill, som leder mötet hos Anonyma Alkoholister i filmens början, är en socialarbetare, som har tillbringat hela sitt vuxna liv med att hjälpa alla sorters missbrukare.

AA:s helt självklara principer beträffande anonymitet, gjorde det till en början svårt att söka upp individuella medlemmar. Man tog därför först kontakt med lokala rehabiliteringsgrupper för att få kunskap om vilka problem och erfarenheter de hade, som nu gick på avvänjning.

Flera av dem som berättade sitt livs historia, blev senare medlemmar av filmens fotbollslag. Det rörde sig om människor, vilka klassats som hopplösa fall och som nu kämpade för att återfå sitt självförtroende och sin identitet.

Stef McBride var heroinist under sex år innan han kom under behandling. När Stef kontaktades av Loach på City Center Initiative (för hemlösa), hade han varit drogfri i åtta månader.

-Jag fick t ex visa teamet hur Sabine skulle injicera så att det såg autentiskt ut, säger Stef. Det var första gången på 17 månader, som jag höll i en spruta och mina händer skakade...

-Jag hade aldrig hört talas om Ken Loach, men han är en schysst kille, som får en att känna sig välkommen.

En annan rådgivare var Linda Tiffney, som levt ett liv bland prostituerade och drogmissbrukare. Hon gav också anvisningar beträffande Sabines rollfigur.

Linda berättar att hon aldrig skulle ha deltagit i filmprojektet om det inte hade varit för Loachs goda rykte som regissör och för den sympati hon mötte hos teamet.

-Det är bra att Ken tos sig tid att studera fakta. Regissören glömmer ofta bort att tala med vanliga människor. Dom flesta filmer om droger känns därför helt fel.

Glasgows "värsta fotbollslag" står för några av filmens mer ljusa och humoristiska scener. Ett par av dessa amatörskådespelare var kända av den lokala polisen på grund av tidigare "hyss".

I en scen stjäl killarna splitternya fotbollströjor från ett lager med sportartiklar. Deras agerande var så övertygande - och kamerateamet var diskret placerat i bakgrunden - att ett förbipasserande par trodde att det rörde sig om ett riktigt rån och ringde efter polisen!

En av killarna i laget, Gordon, blev ensam kvar på platsen när scenen var klar. Han plockades upp av en civilpatrull, som tyckte att han sprang misstänkt fort från platsen. Poliserna trodde inte på Gordons föga övertygande förklaring att han "var med i en filminspelning". Stjärnan släpptes först sedan en regiassistent förklarat att det rörde sig om ett bokstavligen iscensatt rån...

Peter Mullan gestaltar titelrollen i MITT NAMN ÄR JOE, som delvis skrevs direkt för honom.

-Joe är en kvicktänkt, välmenande, begåvad och lidelsefull person, säger Peter Mullan.

-Han är i slutet av 30-årsåldern och har kastat bort större delen av sitt vuxna liv med att supa. Han vill älska någon och själv bli älskad och försöka besegra sina inre mörka krafter.

Före inspelningen av MITT NAMN ÄR JOE, tillbringade Mullan många timmar i sällskap med medlemmar av Anonyma Alkoholister, som berättade för honom hur en nykter alkoholist uppförde sig.

-Man befinner sig hela tiden i farozonen för återfall, fortsätter Mullan. Det första glaset kan vara ödesdigert.

-Precis när man glatt sig åt att ha blivit nykter, fasar man för att åter hemfalla åt flaskan. Man fruktar också en kärleksrelation, vilket leder till att man är försiktig när det gäller att öppna sig och engagera i sig i någon annan.

Det är just detta som sker, när Joe första gången träffar Sarah.

-Alla som jag pratade med i AA nämde att problem med partnern är huvudorsaken för att åter börja dricka eller söka hjälp.

Mullan är mycket imponerad av de icke professionella skådespelarna, som Loach sin vana trogen hade med i filmen. Han minns särskilt den inledande scenen i AA:s lokaler.

-Jag hade fått min aktuella manussida och kände mig osäker hur jag skulle gestalta scenen.

-Ken bad de närvarande att berätta sin historia och alla var lysande, ärliga och gripande. För första gången under min karriär ville jag att kameran inte enbart skulle riktas på mig.

-Jag bestämde mig för att inte vara en skådespelare, utan bara finnas till. Det var absolut skrämmande. Alla mina yrkesknep var som bortblåsta.

Louise Goodall, som spelar Sarah, tillägger:

-Det känns underbart att inte vara bunden vid manuset. Man kan ge så mycket mer av sig själv i rolltolkningen. Paul (Laverty) har inget emot att skådespelarna bidrar med egna repliker, något som också Ken uppmuntrar.

Loachs erkänt radikala politiska vision är lika oförändrad som någonsin tidigare i MITT NAMN ÄR JOE.

-All denna misär (i ett område som Ruchill) skulle försvinna om det bara funnes jobb.

-De enda jobb som finns, är de som de onda krafterna och fattigdomen genererar: att syssla med drogrehabilitering och rådgivning i sociala och medicinska frågor, avslutar Ken Loach

KEN LOACH - regi

Ken Loach (f. 1936 i Neneaton, Warwickshire) är en av efterkrigstidens mest betydande och inflytelserika engelska filmskapare. Han är känd för sitt okuvliga samhällsengagemang.

Gavin Smith skrev bl a följande i "Film Comment" (1994): "Loach återfinns på parnassan bland Englands största regissörer i sällskap med - låta vara att knappast liknar dem - namn som Michael Powell, David Lean, Carol Reed och John Boorman".

Under 90-talet har den envetne och kompromisslöse Loach fått en renässans och givit prob på en konstnärlig vitalitet, som inte minst efter "Land och frihet" väckt internationell beundran.

Loach läste först juridik vid Oxfords universitet och var samtidigt aktiv inom studentteatern som skådespelare. En tid vikarierade han som lärare.

Så småningom sökte sig Loach till BBC, där han 1963 mötte producenten Tony Garnett. De inledde ett mångårigt samarbete med en programserie kallad "Wednesday Plays", som förnyade engelsk TV-teater radikalt genom att blanda fakta och fiktion. Ett exempel var David Mercers "In Two Minds", historien om en schizofren flicka. Detta TV-spel utvidgades några år senare till den berömda långfilmen "Family Life".

De närmaste åren gjorde Loach en rad semidokumentära BBC-dramer präglade av stark social medkänsla och ett brinnande engagemang för de svaga i det brittiska samhället. Några av dessa dramer, som ofta fick politiska konsekvenser, har även visats hos oss, t ex "Strejk" och den omskakande filmen "Cathy, kom hem" om en hemlös ung mor. "Den filmen fick mig att vilja bli regissör", har kollegan Alan Parker en gång yttrat.

1967 debuterade Loach som långfilmsregissör med "Stackars Flicka". Huvudrollerna innehades av Carol White (från "Cathy, kom hem") och Terence Stamp. Genom åren har Loach annars sällan anlitat kända (eller ens professionella) skådespelare. Ett undantag var t ex Mai Zetterling i filmen om IRA, "Mord på dagordningen".

Loach blev inte nöjd med sin debutfilm, eftersom producenten vägrade att ge honom fullständig konstnärlig frihet. Han återvände istället till BBC, hellre än att regissera biograffilmer han inte ville stå för.

1970 återkom dock Loach till spelfilmen med den kritikerrosade "Kes - falken", där bl a dramatikern Colin Welland hade en roll. Sedan dess har Loach skapat en rad starka, ofta politiskt kontroversiella filmer, som väckt stor debatt och varit nära att bannlysta i sitt hemland.

Loach håller sig med en rad trogna medarbetare. Scenografen Martin Johnson har arbetat med honom sedan 1975 och Barry Ackroyd har tidigare fotograferat "Riff-Raff", "Raining Stones", "Ladybird Ladybird", "Land och frihet" samt "Carlas sång".

Genom åren har Loach erhållit ett flertal utmärkelser för sina filmer, t ex Fiprescipriset i Cannes för "Black Jack" och Jurypriset i Cannes för dels "Mord på dagordningen", dels "Raining Stones".

Vid Cannesfestivalen 1995 belönades "Land och frihet", som utspelas under spanska inbördeskriget, med Fiprescipriset och det Ekumeniska priset.

Dessutom har Loach två gånger erhållit det ansedda Felixpriset i kategorin årets Bästa europeiska film: 1991 för "Riff-Raff" och 1995 för "Land och frihet".

1996 gjorde Loach en dokumentär för BBC, kallad "Den flämtande lågan" ("Flickering Flame"), som handlar om friställda hamnarbetare i Liverpool. Hans senaste dokumentär är från 1998 och heter "Another City".

Ken Loachs nu aktuella film MITT NAMN ÄR JOE har fått ett lysande mottagande i engelsk press. Den framstående kritikern Philip French skrev i The Observer: "En storartat spelad film fylld av medkänsla". Geoff Andrew i Time Out ansåg att den är "en av Loachs absolut finaste filmer. Punkt och slut". Anthony Quinn i The Independent avslutade med orden: "Än en gång är man tacksam för att Ken Loach alltjämt vill göra filmer som MITT NAMN ÄR JOE".

KEN LOACH - filmografi

Endast långfilmer